Tomaten

En vanlig söndag och jag ligger och njuter i soffan av lugn och ro och ett magasin i händerna. Jag kommer till en artikel som heter "Bli bekväm med din blyghet". Ögonen fastnade på en rad. Att det var en tjej som var framåt och pratglad men när hon flyttade i 12- årsålder till en annan stad började hennes nya klasskompisar att skratta åt henne för att hon pratade så roligt.

Tankarna kom ikapp och jag fastnade på detta: 

I högstadiet blev jag alltid kallad "tomaten". Hemskt när jag tänker på det. Att prata högt för klassen fanns inte i min värld, hade vi en muntlig redovisning kunde jag inte gå på lektionen, jag skolkade. Gick jag så sa jag att jag inte gjort arbetet så jag hade inget att redovisa. Jag ville inte utsätta mig för att bli "tomaten". 

Att man alltid av vuxna ska få höra att ååååå vilket fint hår du har, är det ditt egna? 
För mig så är min hårfärg inget positivt. Den har gjort så att jag har fått ta emot massa mobbning av klasskompisar. Jag ville färga bort det, jag ville vara som alla andra. Varför måste jag ha rött hår och utstå allt detta? Nu har jag lärt mig att leva med min hårfärg och jag gillar den. 

Jag har accepterat hur det är men om jag är "bekväm med min blyghet" som jag får i vissa situationer, nej det får jag jobba på. Jag vägrar att det ska bli mitt handikapp nu när jag ska ut på arbetsmarknaden. 

Att jag hade en lärare på John Bauergymnasiet som mobbade mig är helt oförlåtligt och jag önskar att ingen annan blir utsatt av honom. Han var ett rent svin och för mig är han det fortfarande. 
Jag, Ida och mamma brukar prata om det. 
Men när man är 18 år och blir mobbad av en vuxen så vet man inget annat än att det är ju faktiskt jag som förtjänar det här. 
Det värsta av allt var att han fick mig att tro att detta är normalt. Därför reflekterade jag inte så mycket under tiden i skolan. Men nu när man är vuxen och det hemska kommer ikapp en så vet man att det där var inte normalt. Han betedde sig riktigt, riktigt illa och fel. 

Det var inget lätt beslut att plugga vidare, kommer jag behöva utstå hemska saker igen? Kommer jag ens klara en tenta? Men jag vill inte prata högt för en massa människor. Massa tankar som snurrade runt. 

Oj, vilket inlägg det blev..